tisdag 26 maj 2015

fredag 8 maj 2015

Stalonien - Agnes Lippo

När jag var i Stalonien kände jag mig väldigt instängd och var mycket kritiskt till Staloniens kulturpolitik som jag upplevde som styrd och likriktad. Annars arbetade jag på en teater tillsammans med min sambo Oliver. Jag har alltid varit väldigt glad och positiv utåt, men när jag var fast i Stalonien var det inte samma sak som i Sverige. Jag är väldigt mycket gladare nu när jag är i Sverige och insåg hur bra jag har det idag jämfört med hur jag hade det tidigare. Jag tror även att min sambo Oliver kan hålla med om det. 

När jag var 7 år blev staten en diktatur och jag kan tydligt komma ihåg hur hela landet förändrades. Jag har levt med diktatur i 20 år så nu har jag “vant” mig kan man säga. Detta betyder absolut inte att jag gillade kulturpolitiken i landet för det gjorde jag absolut inte men jag hade lärt mig att acceptera det och leva med det. Men sedan när jag flydde ifrån Stalonien förändrades allting och det blev mycket bättre tillslut även om själva resan till Sverige inte var den bästa. 

Innan vi flydde ifrån Stalonien var vi tvungna att skriva på en massa papper och få massa saker tillåtna - för att få åka utanför landet. Vi var tvungna att ha ett friskhetsintyg för att kunna fixa med pass och så. Men ingen ville intyga någon av papperna för de hittade bara massa fel som gjorde att jag inte kunde få underskrifter på papperna. Jag var och skulle fixa med passet och då sa hon att jag var tvungen att hitta min sambo Oliver så att han kunde intyga några papper. Innan jag hann   leta upp honom var personen som körde bussen och bestämde att alla skulle följa med på hans buss så jag hann aldrig hitta Oliver och få honom att intyga att han verkligen var min sambo. Men han kom iallafall med på resan till Sverige. 

Min resa hit där jag är idag gick väldigt segt men jag kom fram tillslut och det är jag mycket glad över. Vi åkte mycket genom skog och jag trodde många gånger att vi inte skulle klara det hela vägen men det gick tillslut. Han som vi åkte i bussen med tyckte jag inte verkade trovärdig till en början och egentligen inte sen heller. Men jag kom iallafall fram tillslut och det är det som räknas. Han som tog oss till landet var väldigt förvirrad och vi åkte fel flera gånger och fick åka tillbaka och ta en annan väg så det kändes inte riktigt som om han hade koll på situationen. Han sa hela tiden “snart”  när någon frågade när vi kunde äta eftersom vi alla var väldigt hungriga. När vi kom till en stenmur frågade han oss om vi hade våra pass så vi svarade att han hade de, eftersom han hade tagit de innan vi åkte iväg. Han svarade att han bara skojade med oss så tog han ut passen ur fickan och bara slängde iväg de över marken, så vi själva fick hämta upp de och leta reda på vilket som var ens eget. Det kändes inte riktigt som om detta var någon seriös person men vi hade inte mycket annat till val. Vi kunde stanna kvar i Stalonien och dö där, eller så kunde vi följa med denna personen och försöka fly till Sverige. Jag måste medge att jag var väldigt skeptiskt till honom men vi kom ju iallafall fram till Sverige så jag är glad att vi tog valet och följde med honom tillslut. 


Sverige är mycket mer annorlunda jämfört med Stalonien. Man har mycket mer frihet här, man kan resa utanför landet precis när man vill och sedan komma tillbaka när man vill det också. Här är det ingen diktatur utan i detta landet är det demokrati som gäller. Det var nära att jag inte hittade min sambo så att han inte kunde följa med men som tur var så hittade jag honom i sista sekund, och kunde då ta med honom till detta nya land, Sverige. Alla barn får gå i skolan och vuxna jobbar med andra jobb än vad man har i Stalonien. Jag får jobba med det jag tycker mest om, teater, och min sambo har skaffat sig ett annat jobb som han trivs mycket bättre med. Vi har det väldigt bra här i Sverige.